Hilmas Alaska
Drömmar om ett Amerika
Historien om blomsterträdgården Alaska på Nord Långö i Strömstad tog sin början för över 120 år sedan.
Drömmen om Amerika
Att ta sig över atlanten till det stora Amerika var för många skandinaver den stora drömmen vid sekelskiftet 1900. Att växa upp i Sverige på slutet 1800-talet var för väldigt många mycket fattigt. Särkilt de som var bosatta på landet eller i mindre byar och samhällen. Strömstad var på 1800-talet inget undantag. Att bybor var bosatta på vackra öar i skärgården var sällan kopplat till att de hade stor förmögenhet. Att människor bosatte sig på öar i skärgården grundade sig i en betydligt mer pragmatisk anledning.
Lätta kommunikationer, snabba transporter via vattnet och lätt att ge sig ut och fiska. Antingen efter egen föda eller för att sälja fisken på torget i Strömstad. När Hilma växte upp på slutet 1800-talet fanns det väldigt få färdbara vägar. Bilen var knappt uppfunnen och var endast ett utställningsobjekt på mässor i Sverige för att visa den nya tekniska utvecklingen. Öbor och bybor var tvungna att förlita sig till att ro eka, åka passagerarbåt, fiskebåt eller ta häst och vagn. Järnvägen som vi idag kallar för Bohusbanan invigdes först år 1903. Havet var med andra ord denna tids lättillgängliga motorväg.
Hilma växte upp tillsammans med sina sju yngre systrar och tre äldre bröder. Det var väldigt ovanligt att kvinnor studerade och tog arbete. Mer en regel än ett undantag att de blev fast i föräldrahemmet för att hjälpa till med de dagliga sysslorna. Hilma var inledningsvis inget undantag. Hon blev också fast för att hjälpa till med sysslor och familjens fiske. Efter en tid började hon dock arbeta på ett sillsalteri och senare även studera vid folkhögskolan vid Blomsholm som ligger en halvtimmas promenad från Strömstad stad.
År 1897 när Hilma var 27 år beslutade hon sig för att göra den långa resan över Atlanten och emigrera till Amerika. Inte för att gräva guld i Alaska som hon i folkmun blivit känd för utan för den mer enklare anledningen, finna ett bättre liv och troligtvis få sig ett livsäventyr. Hilma var sannolikt högst medveten om guldrusherna som skapade guldfeber i Amerika. Men det var inte detta som var anledningen till att hon lämnade Sverige. Hundratusentals nordbor åkte till Amerika och sökte guldlyckan och det var inte ovanligt att brev som skickats hem till Sverige från familjemedlemmar cirkulerade bland både bybor och öbor. Många här hemma var nyfikna på det nya livet som många hade fått på andra sidan Atlanten.
Strömstad kring sekelskiftet
RESAN TILL AMERIKA
Under sommaren 1897 beger sig Hilma till Kristiania (dagens Oslo) från Strömstad. Väl framme i Kristiania kliver hon ombord på skeppet SS Norge. Ett dansktägt passagerarfartyg som byggdes år 1881. Fartyget hade vid denna tidpunkt fasta avgångar direkt till New York från både Köpenhamn, Kristiania och Kristiansand. Fartyget kunde ta 800 passagerare och kunde hålla 10 knop (19 km/t). Hilma hade biljett som tredjeklasspassagerare och den långa sjöresan över den vidsträckta Atlanten tog ungefär två veckor. Resorna till Amerika var ofta väldigt riskabla att genomföra.
Överfarten var för många passagerare en väldigt hemsk och påfrestande upplevelse. Passagerare som inte var vana vid att vara på sjön fick som regel en skoningslös sjösjuka. I samband med den dåliga maten som gavs ombord kunde detta innebära ren livsfara. Hilma som var uppvuxen med att vara på havet var troligtvis inte särskilt berörd av den kraftiga sjögången ute på Atlanten. Fartyg som SS Norge var avsevärt tryggare än de gamla segelfartyg och fullriggare som förr förde migranter över Atlanten. Detta till trots var fartyg som SS Norge dåligt rustade för att korsa Atlanten. Det var först en bit in på 1900-talet som resorna blev både säkrare och bekvämare med modernare fartyg.
Sjukdomar och epidemier som kolera var en stor sanitär risk ombord på alla båtar. Många emigranter som genomförde resan till Amerika under 1800-talet valde oftast att stanna kvar av just den anledningen. De vågade helt enkelt inte göra den påfrestande och riskfyllda resan tillbaka över Atlanten.
Fartyget som Hilma korsade atlanten med, SS Norge, sjönk i juni 1904 påväg till New York från Köpenhamn. Hon hade då 774 personer ombord varav 635 personer av dessa omkom. Resterande överlevare spenderade hela åtta dagar till havs i öppna livbåtar innan de till slut blev räddade.
Olyckan med SS Norge tillräknas fortfarande som den näst värsta maritima olyckan på Atlanten efter Titanic som sjönk i april 1912.
Fartyget som Hilma korsade atlanten med 1897 – SS Norge
I AMERIKA
Över en miljon svenskar emigrerade kring sekelskiftet till Amerika. Att korsa den farliga atlanten var bara början på en väldigt lång resa för att finna ett nytt liv. När fartyget väl anlade hamnen i New York kunde Hilma och de övriga livssökarna äntligen sätta sina fötter på fast mark. Första anhalt i den nya världen var Ellis Island. Över tolv miljoner emigranter passerade gränskontrollen på Ellis Island i New York som i dess moderna form öppnade år 1892.
Hilma fann till slut sin plats i New York, om än både rotlös och väldigt oglamorös. Hon arbetade som hembiträde hos flera olika familjer under de fyra första åren i Amerika. Det är oklart vad som egentligen var drivkraften till att Hilma lämnade New York. Efter fyra år blev troligtvis äventyrslusten för stark. En bidragande omständighet kan troligtvis ha varit alla rykten, nyheter och rubriker som snabbt spreds om guldrushen borta i väst. I den lilla staden Dawson City långt norr om Seattle växte guldfebern explosionsartat. I folkmun kallades Dawson för ”Paris of the North”. Det var också mot denna stad som Hilma satte sin äventyrskurs efter att hon lämnat New York.
Tusentals människor vallfärdade till Alaska i jakt på guldet. Resan som Hilma gjorde till Seattle från New York tog många månader. Hon åkte både tåg, diligenser, båtar och hjulångare för att slutligen nå fram till gruvstaden Skagway i den södra delen av Alaska. Skagway var en centrala utpost för alla guldgrävare innan de sedan begav sig vidare ut i Yukons karga vildmarker för att nå Klondike. Innan Hilma till slut nådde Dawson City hade den hysteriska guldfebern redan hunnit flytta ytterligare väster ut till Nome. Guldet sinade runt Dawson och människor begav sig snabbt vidare väster ut i Alaska.
Guldrushen i Nome startades av tre skandinaver, ”Three Lucky Swedes” kallades trion för, trots att en var norsk. Eric Lindblom, John Brynteson och Jafet Lindberg var den trio som startade den tredje och sista guldrushen i Amerika. Trion fann guld för över tjugo miljoner dollar (uträknat i dagens inflationsvärde 2018 hade guldfyndet varit värt över sexhundra miljoner dollar). Hilma levde och befann sig i Alaskas vildmarker och guldgrävarbyar i över tolv år. Hon arbetade som kokerska och lagade mat åt hungriga guldgrävare. Hon grävde själv efter guld men fann tyvärr inte särskilt mycket. Hon fann istället kärleken hos guldgrävaren John Svedal som hon träffade i Klondyke. Han kom ursprungligen från Trondheim i Norge.
De båda gifte sig och besökte sedan tillsammans Sverige vid två tillfällen. Första gången var år 1912 för att sedan komma tillbaka i mitten av 20-talet. Hilma hade då ärvt sin del av Nord Långö efter att hennes far gått bort. Hilmas make John fick aldrig något särskilt tycke för Sverige och den bohuslänska västkusten. Han for tidigt tillbaka till Alaska i Amerika och kom aldrig mer tillbaka till Sverige. Vid besöken i Strömstad bodde både Hilma och John precis som de gjort i Klondike, i tält, på ön Nord Långö.
Guldrushen i Alaska
Få kvinnor följde med männen på jakt efter guld i Alaska efter de två första guldrusherna. Men det fanns ett fåtal som trotsade elementen även en tredje gång.
Tältstaden i Nome under tredje guldrushen.
Hamnen i Dawson City tiodubblades av aktivitet och befolkning under den sista guldrushen.
ALASKA I STRÖMSTAD
Hilma Svedal, som egentligen var född till Hilma Wounsch behöll namnet från sitt giftemål med John Svedal. De båda levde åtskilda sedan mitten av 1920-talet och de skildes aldrig. I slutet av 20-talet kom Hilma hem permanent till Strömstad och var då nästan fyllda sextio år. Det var nu hon började bygga på sitt svenska Alaska. Hilma var mycket fascinerad av byggtekniken som hon sett borta i Alaska. I sin eka rodde Hilma runt bland öar, kobbar och skär för att samla passande och lämpliga stenar och snäckor.
Hilma planerade inte allt själv. Hon tog ofta hjälp av kunniga lokalbor i Strömstad för att finna lämpliga lösningar för sin trädgård. Hilma var dock mycket kreativ och hon byggde mycket själv men tog vägledning med de mest komplexa byggnadstekniska lösningarna. Första etappen av trädgården stod klar kring år 1930. I samma veva lämnade Hilma Sverige för att besöka sin syster som var bosatt i San Francisco. Det är under Hilmas besök i Kalifornien som hon får sin stora inspiration till sina byggnationer. Särskilt värdshuset – Golden Inn och hennes Golden Gate-bro.
Många byggnationer på Hilmas Alaska utfördes mellan åren 1933-1935. Även det stora vackra värdshuset uppfördes i etapper under 30-talet. När värdshuset på ön stod klart började sommargästerna vallfärda till ön för att fika, bada och koppla av vid havet. Strömstads lokala fiskare som vanligtvis använde sina båtar till att fiska hade under somrarna fullt upp med att köra besökare till Hilmas trädgård.
I takt med att åren gick och Hilma blev äldre lämnade hon till slut över ansvaret och sålde sitt livsverk till systersonen John Carl Lundstedt. John drev trädgården vidare med hjälp av en arrendator mellan åren 1946 till 1961. Men efter att värdshuset Golden Inn brann ned till grunden den 17 maj 1962 avtog också tillströmningen av besökare. Branden som förstörde värdshuset startades troligtvis av en kortslutning. Huset hade nyligen elektrifierats.
Hilmas Alaska idag
Alaska i sin fulla prakt
Hilma spenderade mycket av sin tid på Alaska trots att hon nu bodde på fastlandet. Efter en tids sjukdom avled Hilma år 1965. I och med detta började hennes livsverk också rejält att förfalla. Efter att staten tog över marken revs och förstördes väldigt många verk som Hilma hade byggt.
Hilma Svedal ligger begravd på Skee kyrkogård. Citatet hon levde efter finns ingraverat på hennes gravsten. -”Don´t worry”. Hilma Svedal blev känd bland guldgrävarna borta i Klondike som -”That girl Swede”. Hilmas make John som aldrig kom tillbaka till Sverige igen gick bort 1958. Han finns begravd på en kyrkogård i staden Seward borta i Alaska.
Hilmas egna Alaska finns idag kvar som ett ståtligt monument och bekräftelse på en stark kvinnas oberoende integritet och kärlek till äventyr och livlust.
Hilmas Alaska går att besöka under hela sommarsäsongen.
Vill du veta mer om hur du besöker Hilmas Alaska under ditt besök i Strömstad kan du klicka dig vidare hit.
The Locals
Skribenten är oberoende och representerar inte något företag. Vilket i korthet betyder att texten kan förmedla positiva eller negativa omdömen. Hoppas du uppskattar läsvärdet om intressanta upplevelser och platser. Väl mött! Artikel skriven av vår skribent ”Strömstadbo”.